Tjata om sjukskrivning?

Var tillbaka hos läkaren igår...

Hade ringt BVC och bett om hjälp ang. sjukskrivning om det skulle bli medicinering. Hon är jättegullig och pratar med läkaren. ❤️

Kommer till läkaren som sätter mig på medicinering med start samma dag. Återbesök om 3 veckor för att utvärdera. Men hon tycker inte att sjukskrivning är nödvändigt! Jag blev så ledsen och arg men fick inte fram något! Jag sa att jag iaf vill ha någon hemma i början av medicineringen då man kan bli sämre i början. Det gick hon med på med nöd och näppe! Så 3 veckor fick jag...

Tillbaka till psykologen på måndag. Då ska jag fråga henne och be henne tala med läkaren!

Tycker det är väldigt tråkigt att det ska vara så varierad kvalité på sjukvården i vårt land!

Vad händer i mig?

Det är jobbigt att försöka förklara för någon som är helt "grön" på det här med depression. Svårt att förklara så mottagaren förstår vad jag vill ha fram. Svårt att hitta de rätta orden, svårt att tänka om , om det skulle vara så att mottagaren inte hänger med. Jag blir frustrerad på mig själv och mottagaren kan säkert känna en viss förvirring. 

Jag har försökt tänka tillbaka på förra depressionen. Då levde jag själv, hade inga djur eller någon annan i livet. Kanske var det som gjorde att jag klarade mig med den hjälpen jag fick och lyckades ta mig ur det ganska fort (allt är ju relativt).

Denna gången känns det som om jag har gått ner mig djupare och det blir extra jobbigt när det finns de som är beroende av mig. Ebbe och Sorro blir drabbade när inte Nicklas är hemma. Det skäms jag för! Det är inget jag kan kontrollera och det går upp för mig i efterhand vad det var som hände och då får min självkänsla sig en rejäl käftsmäll. Den där självkänslan är skadad och det är svårt att laga. Men det ska gå och jag tänker jobba upp den! Det är inte det att jag slår de utan jag gapar och skriker, gråter, för att de är där. 😢😰

Jag har bättre dagar och jag har sämre dagar. Sen kan jag ha dagar som är väldigt svajiga. Jag får lätt huvudvärk och blir trött, värmen gör nog sitt också. Men det där med att huvud och hjärta för tillfället inte är sammankopplat gör det jobbigt. Jag kan inte alltid tänka klart och jag får inte alltid fram orden. Det fastnar i huvudet och tar sig inte...väldigt frustrerande!

Helgen nu har varit ganska bra. Med diverse aktiviteter, men jag har varit väldigt trött. Jag hade lite kalas i lördags för att familjen skulle få fira mig. I present fick jag en cykelkärra och en sodastreamer! 😃😄 helt perfekta presenter tycker jag! Tack än en gång! ❤️

Jag har blivit väldigt rädd för djur. Tidigare så vad jag inte alls rädd och gillade det! Men idag så är jag rädd för det jag tycker så mycket om! Vet inte varför? Om det har att göra med att min självkänsla och mitt självförtroende inte är vad det har varit eller om det är något annat vet jag inte. Men jag tycker det är väldigt tråkigt att det har blivit så. Framförallt med tanke på framtiden...

Ska nu försöka sova igen...

Depression!

Tänkte göra ett försök till att blogga mig genom detta. Kan ju vara så att det finns de som känner likadant men inte vågar ta steget och be om hjälp, eller som inte vet varför de känner som de går.

Detta är inte första gången jag är i en depression, men det är första gången som mamma. Jag antar att det är därför som jag var dalar så fort nu det sista!

Det började med att jag tyckte inte känna igen mig själv. Tänkte att det bara var en lass dagsform. Men tanken fanns kvar och jag märkte hur hjärnan gick på högvarv, mitt tålamod började sina och jag blev mer lättretlig. I land kan jag göra saker och upptäcka någon sekund senare att det jag gör, gör kroppen utan att hjärnan är med! T.ex. Ta på en blöja utanpå bodyn, försöka tanka bilen utan att ha skruvat upp locket till tanken, m.m. Jag får inte fram orden jag vill säga, det är totalkaos i mitt huvud och i nuläget kan jag inte göra så mycket mer än att försöka ta mig igenom vardagen och hitta tillbaka till mig.

Jag ringe BVC och pratade med Ebbes sköterska som förstod mig och som sa att hon bara hade väntat på att jag ska sägs något. Jag fick en tid hos psykoterapeuten samma vecka, redan dagen efter eller två dagar senare. Hos henne fick jag bekräftat depression.

Jag är inte främmande för att gå och prata med en professionell så jag vet vad som väntar! Jag vet också att det hjälpte mig sist och hoppas på att det ska hjälpa denna gången också.

Det jag känner denna gången som är annorlunda mot förra gången är att jag håller på att tappa fotfästet helt! Vi pratade om medecinering förra gången för att hjälpa mig att komma upp såpass att jag kan ta itu med mig lättare. Men ville avvakta. Nu känner jag att jag vill ha den extra knuffen och hoppas på att det hjälper! För det är inte lätt att gå i mina skor i dagsläget med en son som kräver mer, en hund som vill ha sin del av mig och en man som har svårt för att förstå hur det är. Jag klandrar honom inte då det inte är något han inte har varit i närheten av innan. Det är inte lätt att leva med någon som är i obalans, depression, som har en psykisk ohälsa. Den jag lever med behöver ta över min roll och ta mer ansvar i dagens läge. Det är inte alltid så lätt. Tänk dig själv hur det skulle vara om din vardag helt plötsligt vändes uppochner! Vad skulle du göra?

Ibland har jag bättre dagar, ibland sämre! Måendet har antagligen satt sig i min kropp också! Har värk konstant, 24/7, känns det som. Jag sover sådär, misshandlar min kropp genom att äta dåligt, med dåligt menar jag mer än jag behöver, småäter, gotte. 

Så skulle ni träffa på mig och tycka att jag är alldeles knepig så är det för att i mitt huvud är det totalkaos! Men som sagt så försöker jag ordna upp det! Och det får ta den tid det tar, det är ingen idé att stressa genom det och få tillbaka det snabbt igen!